Min vardag i ord.

När Pontus Larsson får härja fritt bland julgranskulorna kommer det hänga ugglor och svampar i julgranen. Som vanligt när vi inte kan komma överens så kompromissar vi, så var och en fick betala för det man själv ville ha. Jag köpte mina trendig silverkulor och han sina tre ugglor för 69.90:-

Ingen feber idag och genast mycket piggare. Dock lämnar inte snorhavet min hjärna och halsen är inte vad den borde. Längtar till imorgon när jag är åter på jobbet hos alla braiga!

Nu - tillbaka till böckerna!

Så här ser mitt huvud ut i formen ungefär. Hjässan är helt uttänjd av allt snor. Visst ser jag trevlig ut?

Vinden susar i advent
och vårt första ljus blir tänt.
Barn som har det svårt i världen,
Gud bevare dem på färden.

Adventsstjärnorna är uppe, köksgardinerna bytta och tomten står på bordet. Nu kan vintern komma.

Små små tecken som hela tiden talar om för mig att jag orkar. Kom hem från jobbet och slog odisciplinerat på tvn istället för att slå upp böckerna.

På Ellen Degeneres show spelar Coldplay och jag får ny energi. Chris Martin tittade rakt in i kameran och sa:
Cia, you can do this! (även om han sjöng något helt annat).

Juli, 2011. Coldplay i Göteborg.

Men jag har så underbara, fantastiskt fina vänner. Några timmar och jag känner mig på riktigt igen. Ikväll blev vi bortskämda hemma hos Tessan med go'fika.

Emelie, Anna, Kia, Becca, Therese och Emma (och så lilla Ella och Alice som var med och gosade) - tack för att ni finns!

Sitter med Becca och Julia i biblioteket och knappar febrilt på datorn för att försöka fylla dokumentet med matnyttigheter. De andra två gick och värmde sin mat och jag gjorde en resa bland bokhyllorna.

När jag kom tillbaka till datorn låg detta på tangentbordet. Nu känns sista timmen innan det är dags att åka iväg och intervjua genast mycket lättare...
Tack fina Becca!

Letar efter luftfickor. I november har det varit lite svårt att andas. Känns aningen panikslaget att december med säkerhet kommer bli ännu värre.

Jag klagar samtidigt som jag inte klagar. Jag jobbar och jag älskar det! Men detta examensarbete... Det är där paniken kommer in. Jag har ju inte mycket till fritid, det är ju ett som är säkert. Men verkligheten är ju trotsallt så underbar att jag förhoppningsvis efter jul kommer ha ett jobb att älska, att gå hem ifrån och därmed även en fritid!

Jag har längtat till imorgon en hel vecka nu. Till ingenting speciellt men ändå helt underbart - en kväll med mina tjejer. Så mycket syre som jag får i den luftfickan räcker nästan enda fram
till jul!

Vart tog helgen vägen? Eller snarare - var tog hela november månad vägen? Vet inte om jag riktigt gillar att tiden bara flyger iväg på det här sättet.

Helgen har, trots sin fart, varit alldeles underbar. I fredags blev jag bortskämd med god mat mitt i allt plugg och sedan slog vi ihop som två korthus så fort idol slutade. Lördagen tillbringades i Boda Borg med mina lagkamater, vilket slutade med vinst för mitt lag. Vi avslutade sedan gårdagen hemma hos Matte och Maria tillsammans med goda vänner, fotboll, Så mycket bättre och sällskapsspel. Idag har timmarna utnyttjats i Stadium Arena där Pontus och en massa andra svetton har spelat futsal. Helgens sista timmar spenderas i soffan och imorgon är det en ny vecka med nya friska tag!

I love him
and that's the beginning
of everything.

Sitter i bilen på väg mot Boda Borg med bästa lagkamraterna. (Får se om vi är lika sams när vi åker hem).

En dag med äventyr och gott sällskap!

Olikheter behöver inte vara lika med problem. Det är ju fantastiskt att jag är jag och du är du. Tänk vad tråkig världen vore utan olika åsikter, intressen och förmågor. Om alla skulle tråna efter samma jobb, samma kärlek, samma sysslor - vad världen vore grå!

Istället är vårt samhälle en palett med lika många färger som det finns människor och jag myser ner mig i detta faktum. Utifrån mina referensramar - vad gör jag med det som är annorlunda? Håller jag det utanför min skyddzon eller närmar jag mig det med nyfikenhet? Jag tror att allt som man gör konstigt, det blir konstigt. 

Vi är och gillar olika och tacka fan för det!

 

Satt och läste en tidningsartikel högt för mig själv

-Är du normalviktig?

Hör en liten röst härma efter...

-Normalviktig... Nej, du är ju jätteviktig!

Efter en helg som jag aldrig kommer glömma är det nu dags för en ny vecka med nya tag. Förutom ett examensarbete som har klamrat sig fast runt mitt struphuvud och inte släpper taget förän v.3, så är det massor nytt för mig denna vecka. Om 1h snörar jag på mig skorna och går till jobbet - ett vikariat som jag blev erbjuden i fredags. Därav glädjeruset sist.

Åter till helgen. En överraskningsfest hölls för två av de bästa människorna jag vet - Fredde och Pernilla. På 12h hann vi kidnappa, dansa stripchair/VM i bowling, ha en simhall för oss själva, äta god mat, tävla, dansa fötterna trötta och ha bussfest. Hoppas att huvudpersonerna är lika nöjda som vi andra.

...och jag är så glad att jag snart spricker! Likt ett barn känner jag hur benen vill springa så fort de bara kan och om det inte vore för att jag satt på biblioteket skulle jag skrika "I'm the king of the world" nu. Tror att jag snart måste ta helg så att jag får tillåtelse att få utlopp för mina känslor!

...jag var i alla fall på föreläsning på LiU:s Universitetsbibliotek. Samtidigt hade jag panik över mitt examensarbete och en sjuk träningsvärk från gårdagens fysträning.

Fredag 11/11/11 klockan 11.11 tänker jag på alla ettor i mitt liv - familj och vänner! Detta inlägg är tidsinställt enbart för att jag ska kunna tala om för mina barnbarn vad jag gjorde just denna stund.

När jag kom hem från träningen var disken diskad, mat lagad och en servett fint upplagd bredvid tallriken på köksbordet. Det är synd att klaga...

Det här med att skriva examensarbete individuellt... Det är en form av hatkärlek från min sida. Å ena sidan får jag precis som bara jag vill ha det, å andra sidan är jag ju enbart med mig själv om dagarna.

Då gäller det att hitta stunderna i allt. Att gå till gymmet, att unna sig restaurangbesök på blanka tisdagskvällen, kaffepauser - bara att tända ett värmeljus kan göra det hela lite trevligare. Men det skrämmer mig lite att jag absolut inte finner ro i att jobba ensam. Och det är bara vecka 2!

Jag älskar när klockan slår 15.10 och jag får ta en kaffe och One Tree Hill paus i plugget.

En milstolpe i vardagen...

I och med debatten kring förskolläraren som lämnade ett barn utan uppsikt och den pojken tragiskt och fruktansvärt orättvist miste livet, uttalar sig folk så att jag blir irriterad.

Först och främst vill jag verkligen understryka att det som hände pojken är fullkomligt hemskt och jag vill med mina ord fokusera generellt och absolut inte på det fallet. Det är viktigt att ni förstår det!

Människor uttrycker sig som att det är oförlåtligt och att en pedgog som inte har koll på ungarna är en hemsk människa. Då vill jag be dessa människor praktisera en vecka i våra förskolor och skolor och möta verkligheten. Jag anser att sådana åsikter kommer från personer som inte har tillräckligt med kunskap.

I våra skolor och inte minst förskolor är barngrupperna alldeles för stora. Som lärare i en årskurs 1 kan du vara ensam om 23, i värsta fall 30 elever. 7åringar sitter inte alltid still på sin rumpa, förstår inte alltid att det är fel att klappa till kompisen eller smälla igen dörrar så att fingrar olyckligtvis hamnar i kläm.

I förskolan kan du vara ensam pedagog på 10 elever. Ramlar en 3åring och skrapar knät har du fortfarande nio andra barn att ha uppsyn över.

Tyvärr innebär inte förskollärar- och lärarutbildningen att man får bläckfiskarmar och ögon i nacken. Därför blir jag upprörd när folk som egentligen inte har en aning om hur verkligheten ser ut i verksamheterna och slänger ur sig tråkiga kommentarer. Läraryrket och förskolläraryrket är redan tillräckligt smutskastat och underbetalt!

Det är mina torsdagsfunderingar.

Eller vad säger man om en brandman? Brandkvinna... Inte soldat kanske.

Imorgon ska vi äntligen få träffa Hellmark som tagit sitt förnuft till fånga och kommit hem en vecka. Då blir det skvaller och tjejsnack hela kvällen lång.