Min vardag i ord.

I en värld full av orättvisor har ändå lyckan träffat mig med sina pilar. Jag är omgiven av varma och kärleksfulla människor som jag inte ens vore hälften utan. Skillnaden mellan vänner och kompisar tycker jag är att med vänner kan man vara sig själv, dvs hur sne och skev som helst, och de köper ändå hela paketet med hull och hår. De till och med älskar det sneda paketet.

Ikväll har jag varit med mina älskade vänner på Enoteket och på Hugo Bowling. Skrattmusklerna har garanterat inte låtit en enda minut vara ifred. Ni är underbara!

Tänk vad lite solljus kan göra. Har precis tagit en lång powerwalk i detta underbara väder. Låt det vara sol JÄMT!

Jag har varit inaktiv den här veckan. Jobb och träning är vad jag har sysselsatt mig med, det har inte varit mer spännande än så.

Förra lördagen hade vi en överraskningsfest för Carina som fyllt 50. Carina är mamma till Robban som jag känt hela livet. Våra familjer har alltid stått varandra nära och jag vet inte hur många människor Robban och jag har lurat i att vi är syskon. Han är som en bror för mig och därför betyder även Carina väldigt mycket!

Fredagar har en tendens att bara svischa förbi, oavsett om man jobbar eller ej. Det var likadant igår...

Förmiddagen gick åt till allt jag skulle gjort i veckan men som jag skjutit upp. Jag tog sen en promenad i det vackra vädret innan jag traskade ner på stan för en fika med Becca, Tess och Kia. Därifrån fortsatte kvällen med februaris sista brottningfys som jag inte trodde att jag skulle komma levande ifrån. Huamej vilken svett- och mjölksyrepers! Särskilt eftersom överkroppen var en sandsäck efter torsdagens styrkepass.

Laddade sedan åter batterierna med god mat och tårta på 13-årskalas hos Klara innan vi stupade i säng.

Gårdagens lycka var ändå att Ingrid och Kristina (jag och Anna) tagit beslut om att ge sig ut på turné igen och köpt flygbiljetter till USA! Längtar nåt galet!

inga tider att passa. det är nog det bästa med ledighet!

Imorse ringde klockan tidigt och jag studsade ner i tvättstugan, pigg som en lärka (!) Framåt 10 traskade jag bort till morfar och där var också mamma och pappa. Vi åt semla och drack kaffe och pratade om ditten o datten. Fick även med mig en fåtölj hem från morfar som är alldeles underbar att sitta i. Jag visar den senare...

Efter att ha lämnat fåtöljen hemma, som förövrigt inte fick plats i hissen utan fick balanseras på min rygg fyra trappor upp, fortsatte jag till gymmet. Jag cyklade 1,5 mil och pumpade lite ben. Vi får se var det ger för konsekvenser på kvällens fotbollsträning. Om 20 min ska jag möta upp Annis och Beccis och bege mig till Teknikhallen.

På återhörande!

Avslutade lovets första dag dels i soffan med Pontus och Nibbe framför FIFA, dels med te och c-vitaminbomb hos min käraste Becca tillsammans med Emelie. Nu ska jag stänga mina blå och göra mig redo för tvättstugan och en sväng till morfar imorgon förmiddag.

Lovet kommer göra själ för sitt namn. Det kommer inte gå en dag utan att jag rör på fläsket. Trots att det har gått hur fort som helst sedan jul så känns det ändå som att jag behöver lite ledigt för att ladda mina batterier.

Började dagen med en nyttig brakfrukost och nu ska jag ta tag i Mount Everest av disk i köket. Därefter ska jag ta en lååång promenad som följs upp av gym. Skön måndag!

Vem kan jag ringa nu när jag behöver valium? Bråka inte med mig idag kan jag säga...

Igår var vi och firade 1-åringen som fick en Pippi Långstrump docka av sina tanter. Så söt så man får hål i tänderna!

En dag ute i friska luften med underbara barn. Massor med energi samtidigt som jag är helt slut. Speciellt efter kvällens fysträning i ridhuset också!

Så ni säger vi godnatt

och jag har inte ens tänkt på bloggen. Lustigt med tanke på att jag mest legat still och försökt utplåna influensan. I fredags testade jag både jobb och träning som botemedel. Det gick sådär... Jag fick kliva av träningen och föll sen halvt medvetslös i soffan.

I lördags låg jag också däckad med undantag från United-Liverpool som vi såg hos Matte och Maria. Till slut kom jag fram till att den enda fungerande medicinen var ett ordentligt födelsedagsfirande av Rebecca

Igår mådde halsen bättre men jag hoppas fortfarande förgäves att hostan och snoret ska ge sig. JAG VILL TRÄNA!

Hej från mig

Jag passar på att skriva ett inlägg när jag ändå bara ligger här nerbäddad. Usch så hemsk det här är. Det jag tar inte speciellt lång stund innan myrorna kommer och hälsar på i brallan om man säger så.

Jag fick så många fina gåvor på min examensfest. Smycken, presentkort, blommor, en fin duk och glas. Av mina tjejer fick jag (förutom whiteboardpennor, klisterstjärnor och en alldeles egentillägnad sång) en silverpenna med gravyren "Cia Lilja. Världens bästa fröken". Det var inte lätt att ta kort på den men här är ett försök.

Inga roliga dagar denna vecka. Jag vill ju vara på jobbet, inte nerbäddad i soffan. Trots mängder med vatten och en apelsin till varje film (vilka har blivit ganska många) försvinner inte viruset.

Pontus kom hem med ett par nya fotbollsskor idag. Mungiporna möts bak i nacken på honom och de har nu fått en plats bredvid oss i tv-soffan.

Jag hoppas att jag tack vare alla vackra blommor jag fick i lördags nu ska få bli frisk!

Så här är det. Ibland måste man stanna upp, se sig omkring och suga in all sin närhet. Idag stressar vi omkring från höger till vänster mellan jobb, träning, möten och andra aktiviteter. Vissa dagar kan jag känna att jag tillbringar mer tid i min bil påväg mellan olika platser än hemma i mitt eget hem. Därför är det viktigt att ibland stanna och suga in allt det där som egentligen är anledningen till att vi går runt.

Igår var en sån dag för mig när jag fick stanna upp och bara suga in hur jäkla lyckligt lottad jag är. Den starten som Pontus gav mig lade grunden för en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag har en mamma och en pappa som älskar mig villkorslöst, som känner mig bättre än någon annan och som hade gjort allt så himla fint och perfekt igår. Utöver dessa två har jag en familj - syskon, svägerskor, syskonbarn och en svärfamilj som gör att jag blir en del av något större.

Dessutom har jag mina närmsta vänner som jag med ord inte kan beskriva min tacksamhet till. Utan dem vore jag verkligen ingenting. Jag identifierar mig med dem och har blivit den jag är för att jag haft dem vid min sida i vått och torrt.

Utöver den "inre kretsen" kom även andra som har en speciell plats hos mig. Alla dessa människor gjorde gårdagen till ett andningshål där jag kände att hela världen plötsligt stannade och jag bokstavligen kunde sätta fingret på känslan att DET ÄR DET HÄR SOM FAKTISKT ÄR VIKTIGT I LIVET. När vardagen rullar på i gamla hjulspår kan jag plocka fram gårdagen och påminna mig själv om den känslan.

Tårar av tacksamhet droppar på tangentbordet, samma tårar som flera gånger rann utmed kinderna igår. Jag lämnar dessa ord från hjärtat med en sista tanke - hur fasen ska det gå med mina nerver när jag själv får egna barn?!

Idag är det tydligen min dag. Min älskade familj har styrt ihop en examensfest för mig i eftermiddag och jag får inte veta någonting. För ett kontrollfreak som mig är det en känslomässig pers!

Nog för att det är min dag, men jag trodde mer att den skulle börja framåt 16.00. Imorse blev jag väckt med frukost på sängen i sällskap med en ros. I rosen satt en lapp där det stod "grattis till examen". (Ni som känner mig förstår vad reaktionen blev).

Vi låg kvar i sängen läääänge och såg både På Spåret och Shulman Show. När jag sedan klev upp ur sängen drabbades jag av en romantisk chock. I hela lägenheten fanns röda rosor utplacerade och i varje ros satt en lapp. Med andra ord har det runnit två Niagarafall utför mina kinder på förmiddagen.

Pontus är nu nere på stan och fikar med en vän. Jag har precis ätit lunch (som han har lagat) och ska snart lägga en ansiktsmask och hoppa ner i ett bad. Därefter fortsätter dagen ute hos mamma och pappa med alla fina som har en speciell plats i mitt liv. Wow, vilken dag!

Semla har jag hört är bra för förkylda kroppar. Mot ischiasproblem också för den delen! Jag missar den första brottningsfysen ikväll. SKIT!

Veckorna går fort ni. Jag hoppas verkligen att jag kan jobba imorgon. Kröp till kojs för längesen men min rygg is killing me! Jag är febrig och hostig (därav tidig sänggång) så jag tänkte att John Blund skulle få utföra sina underverk.

Ikväll har jag och kära kollegor varit på Estetverkstan och sett på musikalen Hair. Estetverkstan är en del av Norrköpings kommuns dagliga verksamhet för personer med funktionsnedsättningar. Världen vore en grå och menlös plats utan dessa människor, så är det!

Nu John, kom och gör mig kry!

Har känt av en smärta i ryggen sen förra veckan, men den har ändock varit acceptabel. I torsdags blev den värre och natten till fredagen vaknade jag av att mina ben var bortdomnade. Skitläskigt! Nu har det eskalerat och efter kvällens träning så känns det som att en elak man hugger knivar i ländryggen och ner i skinkorna. Försöker få igång blodflödet med hjälp av spikmattan (jag menar, det är ju ganska stora mängder blod som tvingas ta sig igenom den regionen). Men just nu är det faktiskt inte kul!

Igår firades det faktum att vi är alldeles nybakade och färdiga lärare. Vi avnjöt god mat och dryck, pratade minnen och framtid. Kvällen fortsatte sedan med dans till långt in på småtimmarna. Jag är glad för de fina människor som jag har lärt känna under åren på utbildningen. Vissa vet jag att jag kommer ha kontakt med tills döden skiljer oss åt. Nu ger vi oss ut i livet tjejer!