Min vardag i ord.

Så här är det. Ibland måste man stanna upp, se sig omkring och suga in all sin närhet. Idag stressar vi omkring från höger till vänster mellan jobb, träning, möten och andra aktiviteter. Vissa dagar kan jag känna att jag tillbringar mer tid i min bil påväg mellan olika platser än hemma i mitt eget hem. Därför är det viktigt att ibland stanna och suga in allt det där som egentligen är anledningen till att vi går runt.

Igår var en sån dag för mig när jag fick stanna upp och bara suga in hur jäkla lyckligt lottad jag är. Den starten som Pontus gav mig lade grunden för en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag har en mamma och en pappa som älskar mig villkorslöst, som känner mig bättre än någon annan och som hade gjort allt så himla fint och perfekt igår. Utöver dessa två har jag en familj - syskon, svägerskor, syskonbarn och en svärfamilj som gör att jag blir en del av något större.

Dessutom har jag mina närmsta vänner som jag med ord inte kan beskriva min tacksamhet till. Utan dem vore jag verkligen ingenting. Jag identifierar mig med dem och har blivit den jag är för att jag haft dem vid min sida i vått och torrt.

Utöver den "inre kretsen" kom även andra som har en speciell plats hos mig. Alla dessa människor gjorde gårdagen till ett andningshål där jag kände att hela världen plötsligt stannade och jag bokstavligen kunde sätta fingret på känslan att DET ÄR DET HÄR SOM FAKTISKT ÄR VIKTIGT I LIVET. När vardagen rullar på i gamla hjulspår kan jag plocka fram gårdagen och påminna mig själv om den känslan.

Tårar av tacksamhet droppar på tangentbordet, samma tårar som flera gånger rann utmed kinderna igår. Jag lämnar dessa ord från hjärtat med en sista tanke - hur fasen ska det gå med mina nerver när jag själv får egna barn?!