Ett åskmoln i solskenet
Jag känner mig som världens bittraste människa nu för tiden. Jag är inte mitt vanliga glada jag som jag brukar utan någon med en kort stubin, nästan obefintlig faktiskt. Just nu är det för mycket som tar min energi och det är egentligen inte så vidare värst mycket jag kan görs åt saken.
Som en räddande ängel ringde Evelina och ville ta en lunchfika i solskenet på stan. Det var precis vad jag behövde. Sol och värme från både solen och en fin vän. Och så lite mat i magen...
CIA lilla, livet går upp och ner. Batteriladdarna har du bl.a. i dina vänner, som betyder mycket för dig och som Du betyder mycket för. Dessutom har du din P. att vara rädd om. Snart ska du ut i världen igen! Försök att se ljuset! Kram
Japp CIA fullfölj ditt åtagande fullt ut! Gå rakryggad därifrån och satsa på det du vill. Du är alldeles för bra för att göra det du inte vill. Följ ditt hjärta det är viktigast.
