3 ÅR!!
Jag har lärt mig i skolan att man ska börja och sluta med något positivt, så jag gör väl det. För det är det enda positiva jag kan tänka mig ta in denna dag. Jag har träffat en underbar läkare som tar mig på allvar. Det är positivt! Men det är just detta "allvar" som är det absolut värsta tänkbara.
För tre år sedan, nästan exakt faktiskt, så hade jag av mitt främre korsband på en träningsmatch på grus. Det hände i mitten av andra halvlek, en halvlek som jag inte ens skulle ha spelat för jag skulle ha åkt och jobbat efter första. Jag försöker att inte vara bitter, men det är svårt att låta bli att tänka att mitt liv inte hade sett ut som det gjort de tre senaste åren om det inte hade varit för att jag valde att ringa till jobbet och fråga om Mats kunde jobba kvar en timme till så att jag unde få spela andra halvlek i en träningsmatch på grus, som inte betydde eller gällde ett jäkla skit.
Jag fick en operationstid för korsbandsrekonstruktion på höstan 2008, men då var Anna och jag iväg på vår underbara resa så operationen blev flyttad till februari 2009. Jag fick träffa läkaren som ska vara en av de bästa i Östergötland på just knäskador. Det låter ju bra! Sedan första mötet med honom har jag dock sagt att han är folkskygg, otrevlig och obehaglig. Men han skulle ju vara bäst och vad vet jag om knän?
Nu har det gått 2 år sedan operationen och 3 år sedan jag skadade knäet. Under dessa år har jag haft ont, vridit mig, hoppat på kryckor och varit så begränsad i min vardag att jag varit tvungen att avstå från saker som jag i vanliga fall inte tvekat en sekund på att genomföra. I genomsnitt har jag vridit knäet så att det svullnar och jag har blivit tvungen att hoppa på kryckor kanske två gånger i kvartalet. Varje gång har jag gått tillbaka till min läkare som har känt på knäet i en minut, tittat på mig, dragit lite på sin solariebruna mungipa, flashat sina blekta tänder och skickat hem mig med orden "att allt är helt". I höstas fick jag nog och sökte mig till en annan läkare...
Idag fick jag träffa min nya läkare. Han mötte mig till att börja med med ett leende och ett "välkommen", något som aldrig har hänt förut. Därefter fick jag i lugn och ro berätta allt som jag varit med om och allt som jag känner och han lyssnade, vilket inte heller har hänt förut. Sedan kände han på knäet och provocerade fram olika vridningar så att jag höll på att gå i taket. Han mätte, böjde, bände och kände. Och han gav mig ett svar!
Antingen är korsbandet av igen, eller så har den läkaren som opererade mig fäst korsbandet fel, vilket är det mest troliga. Nu börjar saker falla på plats. Inte konstigt att han har skickat hem mig gång på gång om han har gjort fel! Inte konstigt att det står i min journal att allt är bra. Så nu är karusellen igång igen. Och trots att min nya läkare sa att operationen jag gjorde för två år sedan i princip var gjord i onödan för att jag hela tiden har haft ett korsband osm inte fyller sin funktion (med andra ord detsamma som att inte ha något korsband alls), så känns det ändå som en lättnad att få höra det. Så om man ska vända det absolut värsta tänkbara, att jag får börja om på ruta ett med en ny kosrbandsoperation och nio månaders rehabilitering, så kommer jag FETSTÄMMA den första läkaren som behandlat mig som om mitt liv är mindre värt än hans solariebruna, rika "knäspecialist"-liv!
Arg, ledsen och uppgiven. Men ändå ganska lättad.
För tre år sedan, nästan exakt faktiskt, så hade jag av mitt främre korsband på en träningsmatch på grus. Det hände i mitten av andra halvlek, en halvlek som jag inte ens skulle ha spelat för jag skulle ha åkt och jobbat efter första. Jag försöker att inte vara bitter, men det är svårt att låta bli att tänka att mitt liv inte hade sett ut som det gjort de tre senaste åren om det inte hade varit för att jag valde att ringa till jobbet och fråga om Mats kunde jobba kvar en timme till så att jag unde få spela andra halvlek i en träningsmatch på grus, som inte betydde eller gällde ett jäkla skit.
Jag fick en operationstid för korsbandsrekonstruktion på höstan 2008, men då var Anna och jag iväg på vår underbara resa så operationen blev flyttad till februari 2009. Jag fick träffa läkaren som ska vara en av de bästa i Östergötland på just knäskador. Det låter ju bra! Sedan första mötet med honom har jag dock sagt att han är folkskygg, otrevlig och obehaglig. Men han skulle ju vara bäst och vad vet jag om knän?
Nu har det gått 2 år sedan operationen och 3 år sedan jag skadade knäet. Under dessa år har jag haft ont, vridit mig, hoppat på kryckor och varit så begränsad i min vardag att jag varit tvungen att avstå från saker som jag i vanliga fall inte tvekat en sekund på att genomföra. I genomsnitt har jag vridit knäet så att det svullnar och jag har blivit tvungen att hoppa på kryckor kanske två gånger i kvartalet. Varje gång har jag gått tillbaka till min läkare som har känt på knäet i en minut, tittat på mig, dragit lite på sin solariebruna mungipa, flashat sina blekta tänder och skickat hem mig med orden "att allt är helt". I höstas fick jag nog och sökte mig till en annan läkare...
Idag fick jag träffa min nya läkare. Han mötte mig till att börja med med ett leende och ett "välkommen", något som aldrig har hänt förut. Därefter fick jag i lugn och ro berätta allt som jag varit med om och allt som jag känner och han lyssnade, vilket inte heller har hänt förut. Sedan kände han på knäet och provocerade fram olika vridningar så att jag höll på att gå i taket. Han mätte, böjde, bände och kände. Och han gav mig ett svar!
Antingen är korsbandet av igen, eller så har den läkaren som opererade mig fäst korsbandet fel, vilket är det mest troliga. Nu börjar saker falla på plats. Inte konstigt att han har skickat hem mig gång på gång om han har gjort fel! Inte konstigt att det står i min journal att allt är bra. Så nu är karusellen igång igen. Och trots att min nya läkare sa att operationen jag gjorde för två år sedan i princip var gjord i onödan för att jag hela tiden har haft ett korsband osm inte fyller sin funktion (med andra ord detsamma som att inte ha något korsband alls), så känns det ändå som en lättnad att få höra det. Så om man ska vända det absolut värsta tänkbara, att jag får börja om på ruta ett med en ny kosrbandsoperation och nio månaders rehabilitering, så kommer jag FETSTÄMMA den första läkaren som behandlat mig som om mitt liv är mindre värt än hans solariebruna, rika "knäspecialist"-liv!
Arg, ledsen och uppgiven. Men ändå ganska lättad.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Lilla gumman - förstår att det känns hopplöst! Skönt att du träffat någon som du känner förtroende för. Hoppas att inte väntan blir alltför lång, innan nästa steg. Huvudsaken är att du blir ok. och kan leva det liv som du vill. Du har ett långt liv framför dej!
Trackback
