Min vardag i ord.

Ren och skär lycka! Allting bara bubblade över mig nu. Anna och jag sitter och lyssnar på Coldplay och faschineras över alla vackra låtar som dem har skrivit. Och igår hämtade vi ut biljetter till Where The Action Is, som är 28e juni i Göteborg.

Och vilka kommer dit?
Coldplay!

Vilka är vi?
Jag, Anna, Emelie, Hellmark, Becca och Evelina!

Det är helt otroligt, underbart fantastiskt! Hela gänget är samlat och sist vi gjorde något planerat alla sex var när vi var i Halmstad 2007. Anna och jag har planerat att ingen sömn är tillåten under de dygn vi är i Götet. Vi ska bara njuta av varandra. UNDERBARA VÄNNER!

Enligt min facebookuppdatering igår tog jag mig an ett försök att frosa av frysen. INTE en lätt uppgift när man inte har någonstans att göra av alla grejer... Jag tänkte lägga dem i bilen, men Pontus hade den. Då tänkte jag lägga dem på innergården, men innergården är avstängd... Då tänkte jag lägga grejerna i Annas frys, men Anna har ett frysfack... Det slutade med att jag packade in dem stenhårt i en massa platspåsar så att kylan inte hade en chans att ta sig ut.

Men det tog sån jäkla tid!!!! Jag började vid halv 11 och bytte varmvatten var och varannan minut för att det skulle göra någon nytta. Jag bad en bön att det skulle vara färdigt när jag kom hem från gymmet, men icke! Det första Pontus sa när har kom hem var: Varför har du inte tagit hårblåsen??, som om det vore världens naturligaste grej. Varpå han gjorde en snygg konstruktion med presentsnöre och hårblås. Efter 30min var det färdigt...

Och eftersom han tydligen är så klyftig när det gäller såntdär fick han gladeligen rensa skafferiet också. Jag fick chocken när han sa: Jag tror att jag kan tycka att det är lite kul, och tog fram dammsugaren. Varför gömmer han denna händiga man inom sig? Släpp odjuret fritt lite oftare!

Anna och jag sitter och tittar på maskeradkläder och andra saker till vår fest som är nästa helg. Vi hittade världens roligaste utklädnad på partykungen.se

Hur snygg är inte den här?

...operation inom en månad. Håll alla tummar ni har för att minisken inte är skadad för då får jag inte stödja på benet på 6 veckor efter operationen. De ska in i mitt bäckenben och greja med. Låna lite ben att täppa igen skruvhålen i skenben och lårben med. Visst låter det trevligt?! Så det är bäst att fixa bikinilinjen innan jag lägger mig på operationsbordet. Inte minst eftersom min läkare är en riktig godbit. Dock är de två stycken som ska genomföra el operatione, eftersom den är så pass omfattande och stor, och den andra läkaren är i pensionsstadiet. Han kanske inte bryr sig så mycket om behåring...

Och så är det en till sak som jag vill att ni ska veta:
INGEN FÅR MIG ATT SKRATTA SOM ANNA HO!

Tre besök hos knädoktorn på mindre än två veckor är ju både bra och dåligt. Min läkare ringde mig imorse efter att jag gått upp tidigt och ringt och knappat in mitt personnummer i ortopedmottagningens växel. Igår morse låste sig knäet igen och nu känns det som att någon har stuckit in en kniv under knäskålen på mig.

Min läkare tar mig på allvar! "Sudda ut tiden om två veckor i din kalender. Glöm den kallelsen, du får komma idag istället", sa han i telefonen. Så nu ska jag dit idag igen, prata operation, få knäet undersökt och få något annat än panodil mot värken. Vi pratade länge om vad det kommer innebära att omoperera knäet och hur viktigt det är att jag har realistiska förväntningar på resultatet. Han kan långt ifrån lova mig att jag nånsin kommer kunna spela fotboll igen och listan på nackdelar med operationen vann med 10-1 över fördelarna. Förhoppningsvis kommer operationen att underlätta min vardag och långsiktigt ge mig ett normalt liv. Jag är inte ens 23 år och har ett knä som begränsar mig. Det är inte meningen att jag ska leva såhär. Därför väger den enda fördelen över alla nackdelar med operationen.

Tung vecka för fröken Lilja.
Många tankar som snurrar i huvudet.
Vad ska det bli av allt?

Precis hemkommen från en lunch på Golden Bangkok som jag har blivit bjuden på av han jag är ihop med. Smaskigt! Igår spelade vårat lag en liten internturnering tillsammans med Skärblacka. Jag kunde ju såklart inte vara med, men jag hejade på från läktaren. Efteråt fortsatte nästan samtliga till Blacka Krog och åt mat. Jättetrevligt!

Nu ber jag i förväg om ursäkt till alla djurvänner ute i världen. För er som känner mig är det inget nytt att jag har en obotlig fobi för fåglar, inte minst änder. Därför möttes mina mungipor bak i nacken och kroppen fylldes av ett lugn när det låg en DÖD and på pareringen utanför min port. En mindre fiende på jorden!

Jag hade en dålig dag igår. En skitdag!
På träningen i måndags hände det som hänt så många gånger förr. Knäet... Igår tvingade pappa mig till sjukhuset fast jag egentligen bara ville ligga nerbäddad framför tv:n hela dagen. Sömnen mellan måndag och tisdag var inte direkt ultimat. För det första hade jag ont som en bäng och för det andra ligger man inte direkt som en kung när man tvingas ha ett ben i högläge. Därför blev sömnen ungefär lika med 1h.

Men jag är glad att pappa tvingade iväg mig till farbror doktorn. Undersökning, röntgen och tömning av vätska i knäet. Med blod i. Det betyder att något är trasigt. Yippie!

Idag är en bättre dag. Jag har tagit mig igenom praktik och haft annat än smärta att tänka på. Men jag tror inte att det blir så många fler knop gjorda idag. Dammsugning och planering för morgondagens lektioner och ett besök hos hon rakt över gatan är så långt jag sträcker mig.

Hoppas att ni mår bra!

Har precis avklarat ett utbildningsmöte angående lärarlegitimation osv. Min förvirrningskurva gick ungefär som ett M. Från att inte veta någonting till att bli halvt hysterisk, till lite lugnare, till hysterisk igen och tillslut ändå ganska lugn. Det blir nog bra det här. Eller, det beror på var jag vill jobba, vad den rektorn föredrar och vad Skolverket kommer fram till "under våren". Det är ju bra med tanke på att vi ska göra våra val under våren och dessa val står i princip och hänger på vad Skolverket kommer fram till. "Is i magen", var tipset vi fick. LÄTT!

Jag kommer i alla fall vara behörig lärare i svenska, matte och de samhällskunskapliga ämnena från F-åk6. Fränt! Och om mina mål hänger i sig är jag specialpedagog för F-åk6 år 2016! Pjuh...

I början av veckan fick jag träffa Siri för första gången. Siri är Annas brorsdotter som kom till världen för ungefär två månader sedan. När man ser en såndär liten varelse slår det en hur häftigt det är att allting kan komma ut och sitta på rätt plats. Att man inte har näsan där örat ska sitta osv. För ett par dagar sedan fick Thessan och Robin en liten tjeja som ska heta Alice. Det är så himla fränt! Barn är ett underbart folk som man lär sig massor av. Jag lekte av mig med Siris storasyster Stina, som kan vara en av de sötaste jag har träffat. När Stina föddes satt Anna och jag och hade ett allvarligt samtal med henne och sa, "Stajnamajt, vi ska lära dig allt vi kan!" Det har ju gett resultat med Lina så varför inte fortsätta fostra flera små tuffa tjejer :)





Och lilla Siri

Jag har lärt mig i skolan att man ska börja och sluta med något positivt, så jag gör väl det. För det är det enda positiva jag kan tänka mig ta in denna dag. Jag har träffat en underbar läkare som tar mig på allvar. Det är positivt! Men det är just detta "allvar" som är det absolut värsta tänkbara.

För tre år sedan, nästan exakt faktiskt, så hade jag av mitt främre korsband på en träningsmatch på grus. Det hände i mitten av andra halvlek, en halvlek som jag inte ens skulle ha spelat för jag skulle ha åkt och jobbat efter första. Jag försöker att inte vara bitter, men det är svårt att låta bli att tänka att mitt liv inte hade sett ut som det gjort de tre senaste åren om det inte hade varit för att jag valde att ringa till jobbet och fråga om Mats kunde jobba kvar en timme till så att jag unde få spela andra halvlek i en träningsmatch på grus, som inte betydde eller gällde ett jäkla skit.

Jag fick en operationstid för korsbandsrekonstruktion på höstan 2008, men då var Anna och jag iväg på vår underbara resa så operationen blev flyttad till februari 2009. Jag fick träffa läkaren som ska vara en av de bästa i Östergötland på just knäskador. Det låter ju bra! Sedan första mötet med honom har jag dock sagt att han är folkskygg, otrevlig och obehaglig. Men han skulle ju vara bäst och vad vet jag om knän?

Nu har det gått 2 år sedan operationen och 3 år sedan jag skadade knäet. Under dessa år har jag haft ont, vridit mig, hoppat på kryckor och varit så begränsad i min vardag att jag varit tvungen att avstå från saker som jag i vanliga fall inte tvekat en sekund på att genomföra. I genomsnitt har jag vridit knäet så att det svullnar och jag har blivit tvungen att hoppa på kryckor kanske två gånger i kvartalet. Varje gång har jag gått tillbaka till min läkare som har känt på knäet i en minut, tittat på mig, dragit lite på sin solariebruna mungipa, flashat sina blekta tänder och skickat hem mig med orden "att allt är helt". I höstas fick jag nog och sökte mig till en annan läkare...

Idag fick jag träffa min nya läkare. Han mötte mig till att börja med med ett leende och ett "välkommen", något som aldrig har hänt förut. Därefter fick jag i lugn och ro berätta allt som jag varit med om och allt som jag känner och han lyssnade, vilket inte heller har hänt förut. Sedan kände han på knäet och provocerade fram olika vridningar så att jag höll på att gå i taket. Han mätte, böjde, bände och kände. Och han gav mig ett svar!

Antingen är korsbandet av igen, eller så har den läkaren som opererade mig fäst korsbandet fel, vilket är det mest troliga. Nu börjar saker falla på plats. Inte konstigt att han har skickat hem mig gång på gång om han har gjort fel! Inte konstigt att det står i min journal att allt är bra. Så nu är karusellen igång igen. Och trots att min nya läkare sa att operationen jag gjorde för två år sedan i princip var gjord i onödan för att jag hela tiden har haft ett korsband osm inte fyller sin funktion (med andra ord detsamma som att inte ha något korsband alls), så känns det ändå som en lättnad att få höra det. Så om man ska vända det absolut värsta tänkbara, att jag får börja om på ruta ett med en ny kosrbandsoperation och nio månaders rehabilitering, så kommer jag FETSTÄMMA den första läkaren som behandlat mig som om mitt liv är mindre värt än hans solariebruna, rika "knäspecialist"-liv!

Arg, ledsen och uppgiven. Men ändå ganska lättad.

Ja, då har nog Anna sovit sin sista natt hemma hos mig. Eller, det beror väl på hur man ser det men nu kan man nog inte längre kalla mitt hem för Annas hem. Eller det beror väl i och för sig också på hur man ser det. Hon har i alla fall fått in alla möbler, börjat betala hyra och bryggt det första kaffet i den nya lägenheten. Om hon kommer iordning med kläder osv idag så sover hon där inatt. Snyft...

Så helgen har till största del bestått av att skruva Ikea-möbler och bära kartonger. Det blir jättefint! Har även hunnit med ett besök hos morfar tillsammans med Pontus och i badhuset med Pontus och Nibbe. Vet ni att det kostar 60:- att simma? Jag minns när man var liten och det kostade 11:-. Och i lördags blev det en liten utgång med Anna, Elin, Pontus, Nibbe, Robin, Matte och Maria. I vanlig ordning har helgen gått hur snabbt som helst och det är plötsligt måndag igen. Det är konstigt det där!

Nu har jag varit sådär oeffektiv här igen. Men jag tänker inte fördjupa mig i det. Jag ger er en snabb uppdatering istället.

Skolan har dragit igång som sagt, och där med basta. Nya arbetsgrupp, nya lärare, ny praktikplats, nytt schema. Samma motivation (om inte större), samma mål osv. Det känns bra! Sist jag jobbade på Lotorp kom jag på mig själv fyllas av en så sjuk längtan när jag började tänka på att snart har jag min egen klass, mitt eget klassrum och mina egna strategier för att göra det bästa för just "mina" barn. Fränt!

Becca och Evelina har åkt till Thailand för att utforska lite sandkorn osv. Det var med både oro, avundsjuka och en känsla av glädje för deras skull som vi tog en hej-då-lunch i tisdags.



Och usch ja... I helgen flyttar min vän och följeslagare Anna Kristina Hollertz ur min soffa och in i sin alldeles egna lya. Det kommer bli tomt. Och trist. Jag har till och med börjat vänja mig vid att bo med en morgonpigg. Det enda jag har att trösta mig med är att hon flyttar tvärs över gatan. Vi tog tid för ett tag sedan, och från dörr till dörr (inklusive stängning och låsning) tar det 1min emellan oss. Det kan vara godtagbart...

I övrigt hade jag en mysig dag med mamma för en vecka sedan. Vi lagade mat, delade på en flaska vin och tittade på både handbollslandskamp och Let's Dance. Det är verkligen kvalitetstid!



På lördagen svängde jag mina lurviga med en hel del snyggingar. Det följdes upp med en hotellfrukost dagen efter på Elite Grand Hotel med han jag håller kär. Man får unna sig sådant tycker jag!


Så sådär.. En liten uppdatering. Håll tillgodo till nästa gång.
Au Revoir!