Min vardag i ord.

Ganska mycket av min vecka har handlat om relationer. Föreläsningar, litteratur, händelser på jobbet och samtal... Det har uppenbarat sig för mig hur viktigt det är att vårda sina relationer. Inte för att jag inte har tyckt och tänkt så innan, men den här veckan har allting jag gjort påminnt mig om det. Anna och jag pratade om det igår, att vare sig det är en kompis, förälder, pojkvän eller arbetskamrat så gäller det att ta hand om varje relation eftersom varje relation är unik. Och i den andra änden av en relation står en annan människa av kött, blod och känslor.

Jag vet att jag ibland kan te mig envis och till och med tjurskallig. Det är sällan eller aldrig jag ger med mig och jag säger rakt ut vad jag tycker och tänker, ibland genom att trampa andra på tårna i farten. Mina föräldrar, och främst min mamma, hamnar ofta i kläm för min envishet och tjurskallighet och det skäms jag för. Kanske är det för att hon känner mig bäst och det är inför henne jag kan ge utlopp för allt jag samlar på mig, men för det ska mina negativa sidor inte gå ut över henne. Det händer även andra som står mig nära, men jag hoppas att de personerna känner mig tillräckligt väl och vet att jag egentligen inte menar just dem illa. Förresten skyller jag min envishet på arvsanlag och mina föräldrar. NI ÄR INTE HELT OSKYLDIGA TILL MIN INSTÄLLNING ATT ALDRIG GE MED MIG (på ont och gott)

Hur som helst, jag var tvungen att skriva det här. Jag är inte alltid bra på att visa uppskattning till dem jag verkligen tycker om. Jag försöker ibland, men jag vill bli bättre på det!

Kom ihåg det, alla som läser det här. Vårda era relationer. Utan dem är livet inte mycket värt och en dag är det faktiskt för sent!