Min vardag i ord.

Det är ju tydligen bara att acceptera! Klantarnas riksförbund har haft årsmöte denna vecka och samtliga medlemmar skrev under på att jag var hjärtligt välkommen att gå med i klubben.

För att inte trötta ut er läsare har jag valt ut två av veckans klantigaste händelser att publicera i text och bild. Den första hände i tisdags. Jag stressade hem från praktiken för att hinna laga matlåda till morgondagen innan det var dags att åka till träning.
Köttfärssås tänkte jag - det är ju så gott!
I all iver tyckte jag att jag var effektiv och stekte köttfärsen, kokade spagettin och värmde en gryta på samma gång. Jag satte alltså på flera plattor samtidigt. I väntan på att den med grytan skulle bli varm gick jag och suitade om till träningskläder. När jag kom tillbaka till spisen och skulle röra om i köttfärsen tog jag tag i plastsleven som jag lagt ifrån mig.
AJ!!!
Jag hade satt på fel platta till grytan och lämnat plastsleven lutad på den platta jag satt på istället. Plasten smälte alltså i min handflata... Det resulterade i 15minuter självömkan i soffan och handen hårt kramande ett paket med fryst lax.




Oturen fortsatte hela veckan och nästa scenario som offentliggörs hände igår, fredag. Jag satt som den fröken jag var vid katedern i klassrummet och skrev i diverse papper. Det kom fram några elever och behövde hjälp så jag reste mig upp för att göra mitt jobb. I farten sköt jag bak konorsstolen med stjärten, något jag definitivt inte tänkte på 3 minuter senare när jag skulle sätta mig. Stolen stod då för långt bak och jag lyckades sätta mig på kanten med kroppsvikten framåt. Stolen for bakåt, jag satte mig med en duns på rumpan, slog i ryggen i stolsbenet och underarmen svinhårt i katedern. Jag väntade på att barnen skulle brista ut i gapskratt, men efter en stunds tystnad såg jag några huvuden sticka fram och några söta barnröster säga: "Slog du dig fröken?"
Igårkväll hade jag jätteont, vilket Anna, Rasmus och Pontus fick höra ett antal gånger... Men smärtan är befogad, eller vad tycker ni?




Dagen har spenderats delvis på ICA men även med Esra.
Denna människa lyckas alltid lämna mig med både en och två osläppbara tankar i bakfickan.