COUNTING DOWN.
Jag har varit seg på att uppdatera, men det är för att jag har varit fullt upptagen med att räkna ner. Dels antalet jobbdagar som återstår, men framförallt till the date of the dates - 22 september!
Klyven, det är jag.
Danne, Johan och Gsson har flyttat nu.
Om allt för kort tid åker Anna och är borta allt för lång tid.
Sedan åker vi och innan vi ens hinner komma hem så åker Chrille och Danne.
Alla bara åker.
Fast jag förstår samtliga! Ojojoj vad jag förstår. Jag längtar ihjäl mig tills vi åker!
Förövrigt knallar livet fram till avresa på i vanlig takt.
Mest jobb och mys med vänner och familj. Det är väl så det ska vara?
40 DAYS ´N 40 NIGHTS.
Det är vad som är kvar tills vi sitter på planet påväg ut i världen. Men resan börjar redan nu! Ojojoj, vad det pirrar!
I tisdags försökte jag mig på ett inlägg om Allsångskvällen, men pappas dator vägrade dela med sig av bilderna, plus att jag var så inni bubblans trött och fri från tålamod. Det kanske kommer någon annan gång istället...
Vad gör jag nu då? Jo, precis som alla andra dagar denna sommar väntar jag på att få åka och jobba. MEN - lyckans rus spred sig i kroppen igår när september-schemat rullade in i fikarummet och kommande veckor blev ett faktum. 20 dagar kvar! Och sen är jag fri.
Idag var min farmor här på en kopp kaffe och hon är jättenervös över att vi ska iväg. På fullaste allvar anser hon att vi måste färga håret innan avresa. Dessutom säger hon att hon har svårt att sova på kvällarna för att hon är rädd för att vi kommer sova på stranden. "Ungdomar gör så nu för tiden!". Samtidigt som jag verkligen inte blundar för alla faror som faktiskt finns, så är det så otroligt gulligt att sitta och försöka lugna ner farmor som har svårt att sova på kvällarna bara för att vi ska ut och resa lite... Jag är mer orolig för att det ska hända någon något här hemma, än att vi ska råka ut för något faktiskt!
Avslutar med ett mål...
I tisdags försökte jag mig på ett inlägg om Allsångskvällen, men pappas dator vägrade dela med sig av bilderna, plus att jag var så inni bubblans trött och fri från tålamod. Det kanske kommer någon annan gång istället...
Vad gör jag nu då? Jo, precis som alla andra dagar denna sommar väntar jag på att få åka och jobba. MEN - lyckans rus spred sig i kroppen igår när september-schemat rullade in i fikarummet och kommande veckor blev ett faktum. 20 dagar kvar! Och sen är jag fri.
Idag var min farmor här på en kopp kaffe och hon är jättenervös över att vi ska iväg. På fullaste allvar anser hon att vi måste färga håret innan avresa. Dessutom säger hon att hon har svårt att sova på kvällarna för att hon är rädd för att vi kommer sova på stranden. "Ungdomar gör så nu för tiden!". Samtidigt som jag verkligen inte blundar för alla faror som faktiskt finns, så är det så otroligt gulligt att sitta och försöka lugna ner farmor som har svårt att sova på kvällarna bara för att vi ska ut och resa lite... Jag är mer orolig för att det ska hända någon något här hemma, än att vi ska råka ut för något faktiskt!
Avslutar med ett mål...
EYES WIDE OPEN.
Saker och ting börjar bli väldigt tydliga nu.
Om 43 dagar sitter jag på ett plan påväg på mitt livs resan.
Trots att ingen egentligen är längre bort än ett telefonsamtal eller ett mejl, så är den verkliga distansen flera hundratusen mil. Den enda riktiga trygghet jag kommer ha är Anna, i tre månader. Vi kommer gråta och vi kommer bråka, men framförallt kommer vi skratta, njuta, erfara och lyckas!
Om en månad åker Anna Hellmark.
På samma vis kommer telefonen kännas nära, men DU kommer att vara allt för långt borta.
Till råga på allt så önskar jag att man kunde påverka vissa saker mer än vad som i verkligheten är möjligt. Frågan är om man verkligen skulle uppskatta all framgång ifall det inte fanns motgång? Tjusningen med livet är kanske just att inte kunna styra så mycket. Det är en utmaning.
Om 43 dagar sitter jag på ett plan påväg på mitt livs resan.
Trots att ingen egentligen är längre bort än ett telefonsamtal eller ett mejl, så är den verkliga distansen flera hundratusen mil. Den enda riktiga trygghet jag kommer ha är Anna, i tre månader. Vi kommer gråta och vi kommer bråka, men framförallt kommer vi skratta, njuta, erfara och lyckas!
Om en månad åker Anna Hellmark.
På samma vis kommer telefonen kännas nära, men DU kommer att vara allt för långt borta.
Till råga på allt så önskar jag att man kunde påverka vissa saker mer än vad som i verkligheten är möjligt. Frågan är om man verkligen skulle uppskatta all framgång ifall det inte fanns motgång? Tjusningen med livet är kanske just att inte kunna styra så mycket. Det är en utmaning.
