Min vardag i ord.

Okej, nu gör jag det. Jag klagar öppet och offentligt i min blogg. Varför? Jo, för att det berör andra människor så fruktansvärt mycket. Mina problem är intressanta och jag vill verkligen att alla ska få ta del av dem. Människan gillar andras intriger och dalar. Det är liksom skönt att dricka upp en hel flaska med läsk tills botten blir genomskinlig. Då är det bara att se rakt igenom.

Till att börja med så skapade Gud mig med en lååång distans till cyklar! Det är helt enkelt inte meningen att jag ska cykla, gå brevid en cykel, eller ens titta åt en cykel. Sist jag cyklade på riktigt gick jag i sjuan och bröt armen. Sedan dess har skräcken funnits där.
I torsdags var det inte ens jag som körde cykeln. Jag skulle bara helt oskyldigt sitta där bak, men genast straffade Han mig. Det "friskförklarade" knäet vek sig och det small till. Där blev jag liggandes mitt på gatan och skrek för mitt liv. Dagen efter (igår) fick jag domen av läkaren: avslitet korsband och förmodligen minisk-skada.
Kan det bli bättre?!

Dessutom så är det verkligen bekräftat nu. Om två dagar åker hon. På måndag flyttar Anna till Norge. Enligt mig så är det helt värde och meningslöst. VARFÖR? Jag må låta egoistisk, men jag vill verkligen inte. Någon annan kan få åka, men inte hon. Waist of priority.

Till sist är det praktik nästa vecka och framtiden blev genast mörkare när jag insåg detta. Fruktansvärda syssla. Jag försöker glädja mig med att det är absolut sista veckan nånsin, men glädjen blåses ut likt ett stearinljus.
Som sagt. Nu är allting värde!