Min vardag i ord.

När jag kom hem från skolan låg ett paket på dörrmattan och jag blev glad.
Fränt va?!

Jag har ganska många kompisar. Betydelsefulla och ytliga bekantskaper. Så är det ju! Och så har jag några vänner. Några som känner mig in på bara skinnet. En av dem heter Rebecca.

Vi har känt varandra i 6 år hon och jag. Eftersom Becca är två år yngre än mig fick livet några barndomsår på sig innan våra vägar möttes. Ganska fort förvandlades kvällar till helger, lov, veckor och månader. Och idag är det år!

Rebecca och jag är ganska lika. Vi är båda kontrollberoende och har ett stort behov av att prata. Vi visar en ganska självsäker sida utåt, vilken också stämmer, men när det väl kommer till kritan är vi båda känsliga och har lätt för att gråta.

När jag behöver prata går jag gärna till Becca. Där vet jag att jag inte får höra det jag vill höra, utan det jag egentligen behöver höra. Becca tvekar inte att säga "Cia, nu får du fan ta och tänka till" och hon liksom jag trampar nog hellre någon på tårna med sanningen än ler och ger en klapp på axeln.

Nu till det viktigaste - Rebecca är en av de vackraste människorna jag vet. Hon har ett utseende och en utstrålning som taget från röda mattan, och hennes insida är genuint omtänksam och varm. Jag är så otroligt stolt och glad att Rebecca finns i min vardag och jag ser tveklöst in i framtiden med henne som en given del.

En vän är den som kan sången i ditt hjärta och sjunger den för dig när du har glömt orden.

Nu är vi redo för en kalaskväll!

Titta så stor och stark Pontus blev bara av att få på sig en brandmanshjälm. Mums!

Själv hävdar han att jag gillar brandmän bara för att min pappa är det. Den teorin känns hållbar med tanke på att jag är lärare, vilket Pontus mamma också är. Kanske ligger det något i det, vad tror ni?

Vad underbart det är att ha en bästis som utbildar sig till sjukgymnast. Jag tvingas vara försökskanin när hon övar massageläxor - jättetråkigt!

För övrigt somnade jag i soffan, dels av smärta, dels av att anspänningen kring att vara säker på att jag kuggade på hemtentan släppte. Jag klarade den!

Knäet gick i lås igår när Anna och jag skulle påbörja intervallvarvet. Verkligen jättekonstigt! Det hände när jag stretschade, inte när jag ansträngde mig fysiskt. Och allt som har känts så bra sedan operationen... Men nu fokuserar jag på att det är maskerad imorgon och att det kommer bli en fantastisk kväll!

Nu längtar jag efter Pontus och idolmys. Om vi lyckas överrösta grannens överdrivet höga musik. Vad håller han på med?!

Här har ni min fina Becca som redan är jätteduktig efter inte ens en termin på sjukgymnastutbildningen.

Sköna dagar både tisdag och onsdag och idag kommer minst sagt också bli skön. Om ett tag ska jag möta upp Anna för några intervallvarv runt strömmen. Privilegerat att ha tillgång till ett sådant ställe, naturen mitt i stan!

Igår var jag med mamma och pappa hos älskade morfar som alltid är lika glad och go! Därefter mötte jag upp Magdalena och Maritza för en lunch innan jag gick hem och bakade bröd. Jag ska lägga ut receptet här snarast, för det tog slut lika snabbt som det bakades - en succé! Kvällen spenderades på gymmet med Anna.

Med andra ord skaffar man sig saker att göra även när man egentligen inte har det. "Lediga dagar" är just det!

Trevlig torsdag!

En lång dag i skolan med redovisningar. Det kan bli ganska tröttsamt, men vi avslutade dagen med ett fartfyllt Skovlan, alltså en presentation i form av tv-programmet Skavlan.

Utanför universitetet hänger den fantastiska insamlingen av bhar som Norrköpings kvinnor har bidragit till. Oktober är ju bröstcancer månad och för varje bh skänks pengar till forskning kring bröstcancer. Ett helt underbart initiativ tycker jag. Och vackert är det också!

Jag kommer ha årtiondets varmaste Halloween-kostym nästa lördag, det är ett som är säkert. Tur att den är flamsäker eftersom min kropp kommer bli som en kamin.

Ikväll väntas middag och kortspel med mina och Pontus föräldrar. Det är skönt att ingen av oss har någon vinnarskalle!

Avslutar med en bild på sötis Alice som jag fick en dos av i fredags. Hon lämnade märken i mitt ansikte :) Längtar tills jag får gosa igen.

Trevlig helg!

En lån dag med redovisningsplanering följs av en lång kväll med utvecklingsarbete. Men det är väl vad man ska ha gråa höstdagar till. Det som grämer mig mest är att jag inte har tid till att träna ordentligt.

På tal om träning så genomförde jag min första fotbollsträning i söndags. Jag hade å ena sidan höga förväntningar, å andra sidan inga. Det gick faktiskt helt okej, bollen gick oftast dit jag ville. Men jag är rädd för vridningar och tar det varligt i min egen takt. Bäst är att få vara med tjejerna igen och känna lukten av liniment och benskyddssvett!

Jag kan inte begära en bättre helg faktiskt! En skön fredag hos familjen Larsson gled över i en aktiv lördag med biltvätt, innebandy och middag på Munken med mina underbara tjejer som avslutades med dans inpå bara småtimmarna. Vad vore jag utan er?

Jag avslutar helgen med en förmiddag i soffan, IFK med mamma och min första försiktiga fotbollsträning sedan operationen. Jag känner mig riktigt klyschigt lycklig just nu.

Andra spingrundan för mig den här veckan. Och idag sprang jag så fort att jag fick hål i strumporna...

Okej, en liten lögn. Det är sjukt tungt fortfarande, men jag är på gång! Det enda jag tänker på i spåret är närkamper och djupledslöpningar. Det är min tur nu!

Nu tar jag helg!

När klockan ringde 7 imorse ville jag för allt på denna jord inte gå upp. När det är mörkt och ruggit ute är det extra skönt under täcket också.

Men det var värt att gå upp! Jag har nu suttit på 1,5 timmas föreläsning om barn som utsätts för brott och om den anmälningsplikt som följer som skyldighet i mitt yrke. Och det var en av utbildningens bästa och viktigaste föreläsningar!

Det avslutar vi med en mäktig bild från tisdagens red hot chili peppers konsert i Globen.

Inte en bild som skriker 'lärare' kanske, men en bild som däremot skriker 'I rock!'

Imorgon gör jag min allra sista praktikdag någonsin. Nästa gång jag entrar verkligheten är det för att jag jobbar. På vår promenad idag pratade Becca och jag om hur ofattbart fort dessa år har gått. Det är 4 år sedan jag hoppade på utbildningen. Det är nog ganska exakt också 4 år sedan jag genomfört min första praktikvecka och nu, 6 terminer senare, kan jag se min egen utveckling tydligare än vad jag ser i mina glasögon.

Jag vill tacka all personal som både peppat och kört med mig i 5 veckor :) Jag hoppas att jag kommer tillbaka snart och är där 'på riktigt'. Jag känner mig lugn...

Imorse när klockan ringde 06.00 undrade jag vad det var för fel på mig. När jag 30 min senare satt på spinningcykeln på SATS kände jag mig heller inte riktigt klok. Men när jag gick hem och solen precis hade gått upp var det längesen jag kände mig så full av energi. Så jäkla värt!

Jag är bara tvungen att visa min mysiga tröja som jag fick av mamma och pappa i födelsedagspresent och som jag älskar. Hallonröd och gosig går jag nu till biblioteket för att spendera min dag där.

Kram!

Mamma och pappa har varit här på dubbelkalas. Vi har firat både pappa och Pontus och ätit god mat. Vi har även hunnit med några svettiga omgångar av Med Andra Ord. Gissa vem som var med i det vinnande laget alla gånger?

Brukar säga skatt, men Pontus små knorrningar låter mer som en katt.

Den här dagen har gått fortare än Becca äter upp en godispåse. Tjoff sa det så hade jag både hunnit med sovmorgon, förbereda ett temaarbete, ätit mat, lagat mat, tränat och myst i soffhörnet. Det är bara tre dagar kvar på min 5 veckor långa praktik. Mitt livs sista praktik...

Så nu ska jag ge karln en stenhård armbåge så att han slutar låta, sen ska jag stänga mina blå och inte vakna förns imorgon.

Godnatt

Nu är Ingrid och Kristina i Olsbo och äter äggmackor och dricker kaffe. Precis som det ska vara!

Jag kan knappt fortfarande inte fatta att det är sant. Igår kom samtalet som jag har längtat efter sedan jag var 3år. Min bror Fredde och hans Pernilla har äntligen gift sig, äntligen blivit man och fru!

Trots att jag inte fick se Pernilla i en brudklänning som jag har längtat så mycket efter, trots att det gjordes i smyg, och trots att jag inte fick sjunga Kärleken förde oss samman i kyrkan så är jag BARA GLAD! Jag tror att alla i vår närhet kan hålla med om att det har varit en kollektiv längtan efter den här dagen.

Finaste Fredde och Pernilla. Jag är så himla glad för er skull! Och skönt att ni känner att ni hittat rätt efter 21 år och två barn. Ni är bäst!

Grattis till världens bästa, tryggaste och mest omtänksamma pappa.

Och grattis till världens finaste, bästa och underbaraste pojkvän.

Ni är männen i mitt liv!