Min vardag i ord.

Inatt vaknade jag 02.30 av att det stod en gapstare ute på gatan och skrek på någon som skulle komma och öppna porten. Till en början var det bara ett namn men efter en stund blev han arg och bytte ut namnet mot diverse trevliga smeknamn. Efter ett tag blev det tyst och jag lyckades somna om, men vaknade snart igen av att glas krossades. När Pontus åkte till jobbet imorse sa jag att jag trodde att någon hade krossat porten, och mycket riktigt är hela entrégolvet fullt med glassplitter. IDIOT!!! Jag tänker bara på att et finns barnfamiljer i det här huset som kanske får med glaset under skorna in i lägenheten och sedan hur de små söta barnfötterna blir alldeles blodiga...

Jag har precis avklarat en banan efter att ha sprungit ett varv runt strömmen. Mellan mig och löpning finns en hatkärlek som nog aldrig kommer förändras. Det finns egentligen ingenting jag tycker är tråkigare än att gå ut och springa, men det finns ingen känsla som är så skön som efteråt när man har tagit sig runt och är helt utmattad.

Nu är det tre timmar kvar till jobb och efter idag har jag avklarat dag 12 av 17. Igår efter jobbet passade jag på att kika in en kvart hos Viktor och Ludvig för att ge dem en puss och hinna läsa en bok. Lika söta som alltid!